Så som himlen ser ut 
en tisdag över skolans 
kommunala korridorer 
Klockan fyra i oktober
Strax innan det mörknar 
och det luktar från bespisningen 
av halvhjärtad husmanskost 
och löven ligger klistrade 
mot marken

Gråvita skyar
Tandläkarväder 
Nån grävmaskin som sliter upp 
en cykelväg vid fotbollsplan
Och nyponbuskar, nyponbuskar 
Hela vägen nyponbuskar 
ser jag när jag blundar 
och nånstans där så blev jag 
den jag är nu

Jag ser gitarren i butiken 
Symbolen för att skolka 
Sagan om ett uppror 
Drömmen om en högre höjd
Ett sjörövarskepp 
som blåser rätt in i Los Angeles 
Och stjärnorna som glittrar
Och ingen jävel når mig 
nånsin mera 

En enda ambition 
Att få brudarna från Berga 
att skratta eller gråta
och rymma över taken 
Bort från regelboken, stöveltrampet, 
tegelväggen, la isla bonita 
Och dom brandgula 
stolarna man staplar 
på varandra 

Parkeringshus byggdes 
Ett litet steg för människan 
Ett stort steg för betongen 
och den rotlösa känslan 
Som ännu ett hinder 
på vägen mot den råa romantiken 
och gitarren i butiken 
och flykten 
över taken 

Man la klossar över ängen 
med små fönster och dörrar 
Det var slogans överallt 
från alla medelbeiga firmor 
Och en skivaffär i centrum 
som ett hål genom kulissen 
ut i verkligheten, drömmen 
Ut till färgerna man bara 
ser på bio 

Vi bildade band och blåste ringar 
Drog med handen genom jorden 
Fyllde naglarna med lera 
av all yta som vi skrapade 
För nånstans under lagren 
av tätortstimotej 
bredde stora världen ut sig 
utan farthinder och Konsumkort 
och nypon 

Vi satte båtarna i bäcken 
såg dom flyta in i tunneln 
Kanske vidare mot Vättern 
och kanalen ut till Nordsjön 
över vågorna mot Irland 
ut på havet och sen blåsa 
iväg och aldrig komma tillbaka 
mer till bäcken 
där det började 

Jag ser den gräddgula färgen 
Den moderna men diskreta
En helhet för det enkla
Bara fälla upp och skruva 
Men ändå alltid nåt 
som ville jaga och förvirra
Nåt som inte var Ikea 
Nåt som inte hade lösningen 
i kanten

Jag hör det inrökta ljudet 
från en replokal vid tågstation 
Bland speditionslokaler 
och bortglömda depåer 
Det stumma, dova skinnet 
och basen som darrar i gallret 
och glaset och det doftar 
just som asfalt gör 
om hösten 

Vi gömde Fibban under stenen 
Willes vin i busken 
Hela dungen var ett mikro-Vegas 
Ladan bytte hänglås 
Och ovan allt en himmel 
liksom silad ifrån kusten 
med det lilla som blev över 
efter vågorna och stormarna 
och skummet

Jag kan inte återvända 
En brottsplats måste vila 
Flyktbilen är dumpad 
Stålarna är rena 
Nu bygger vi ett nytt hem 
Startar upp och börjar om
Söndermarken jagar mig 
men jag är inte där